shangrila

det finns inga överraskningar längre
och väckarklockan ringer alltid samma tid på morgonen

varje morgon
och jag drar mig upp ur sängen
jag hoppar rakt i famnen på vinterkylan
som gör kroppen till ett minfält av gåshud
jag släpar runt mig själv i
duntofflor och underkläder
till allra sista sekund

och jag håller för öronen
med hjälp av hörlurarna
och springer förbi de små snöhögarna
bara så att jag slipper tänka på vad som inte är kvar

men du, egentligen finns det alldeles för många ord man vill skriva
och för många ljud man vill skrika ut
men samtidigt så känns det så vansinnigt meningslöst
för ingen får ju ändå se dem
och du kan inte höra dem

men jag vill höra vad du säger
hur du tänker
vad du menar

men åh, skriv skriv skriv
tills det inte är brist på
någonting överhuvudtaget
längre

tills årstider är sekunder och
saknad är nikotinsug och
tills jag slutar falla

ja, jag tror det är en ny dag nu
men fotspåren är gamla och egentligen är
allt gammalt och ingenting kan tydligen vara nytt längre
till och med ensamheten är så ooriginell den bara kan bli
vissa lampor lyser dygnet runt
och vissa människor tar aldrig slut

men du,  kom
så berättar jag för dig
hur det är att
hoppa fastän man redan faller