shangrila

Alla är vi ensamma.

Innerst inne är vi det.
Där kommer ingen in.
Och det går aldrig med ord att förklara exakt vem eller vad man är.
Känslor, hur ska man kunna sätta ord på dem då man inte själv vet vad det är?

Jag finner ofta mitt ordförråd otillräckligt.
Varje ord är taget, utnött, uttjatat och har inte längre någon kraft i sig.

Vem kan väl förstå varför dina eller mina tårar rinner,
om vi inte själva vet varför de gör det.
Om jag inte själv känner mitt innersta,
hur kan jag då få andra människor att förstå?

Vi är ensamma.

Men gömmer oss bland människor för att glömma det.
Helst söker man flykt till någons famn.
För en stund kan man känna sig beskyddad, förstådd och rörd.
Men snart förstår man att människan som håller om
inte kommer innanför skinnet.
Utan bara stryker handen över den.
Kroppslig tillfredställelse är tillräckligt för stunden.
Och en kyss fyller ens bröst med kärlek.
Men när den suddas ut är man vilsen igen.

Ofta skäms jag över vad jag tänker.
De få gånger jag finner ord för mina tankar och resonemang
låter orden så fega, otillräckliga, hårda, stora, sorgliga och oförståeliga.
Om jag säger dem, kommer de som hör dra sig undan mig då?
Eller anklaga mig. Klandra mig. Bli rädda?

Även fast man innerst inne är ensam så kan man ibland hitta folk som skymtar
det som döljer sig i botten av ens personlighet.
Vissa ser ut att kunna läsa tankar.
I vissa ögonblick känner man sig hel.
Och vid vissa tillfällen är man fullständigt, ja, nästan brtottsligt lycklig.
När man älskar. En person. En känsla.

Ensamheten är ständig.

Men vi kan vara ensamma tillsammans
och det räcker.