shangrila

Det är lätt att vara rädd.
Rädd för livet och rädd för allting som finns i det.
Männsikorna, känslorna, händelserna, detaljerna.
Man kan vara rädd för flygplan, mörker, stora hundar, små spindlar.
Man kan vara rädd för tomhet, ensamhet och kärkek.
Och man kan vara rädd för sig själv.
Jag är rädd för ord.
Kanske inte mest men väldigt mycket.
Rädd för ord som inte kommer ut och ord som kommer ut fel,
ord som inte vågar och ord som skrivs.
Det är nog lätt att vara rädd,
när det finns så lite som kan få en att känna sig trygg.

Jag har varit rädd för saker som kunnat hända i nästan hela mitt liv och alla de sakerna som nästan kunnat hända har hänt tillslut fast på det bakvända sättet eftersom jag varit så rädd att jag rusat ifrån.
På ett eller annat sätt.
Jag har rusat ett steg,
bara in i en annan famn ibland.
Ett steg och ändå nästan så långt ifrån som man kan komma.
Men samtidigt närmre.
Om man rusar från något kommer man närmre något annat.
Så är det alltid.
När man flyr.

Liten och långt ifrån saker. Avdomnad i ett tjockt färgsprakande täcke som jag inte kan se färgerna på idag. Det är mörkt fast ljus tränger in genom fönstret bakom gardinerna. Mörkret är en tårta med lager efter lager av mörker som jag inte vet om det verkligen är mörker.
Jag är mörkrädd.
Det går i vågor och idag spelar det nästan ingen roll vad som händer.
Jag är livrädd i mörkret.
Mörkret är kletigt i huvudet.
Lite som tjära.
Det går inte att skilja det eventuella inte-mörkret från det definitivt
självklara-mörkret.
Det är för kletigt.
Det händer nästan saker som inte riktigt händer.
Saker som nästan aldrig kan hända igen om de inte händer nu.
Jag är rädd för saker som nästan händer.
Rädslan är nog aldrig tyst.
Aldrig tyst i mig.

Solen ligger på genom fönstret och allt jag kan göra är att ligga som förlamad och gnälla för att snön inte smälter.
Jag ligger så jag syns tydligt ifall någon skulle leta efter mig.
Ifall någon skulle komma hem eller få sin livschock.
Jag skriker till det bleka solljuset som inte hör utan bara skiner och skiner och skiner.
Jag ligger så uppenbart tydlig utan att någon alls finns i närheten.
Vet att livet nog är lite för rutinerat för att någon ska kunna chockas alls.
Folk blir bara paffa nu för tiden.
De fryser till och stirrar framför sig,
de säger inte ett ord.
Folk blir paffa och när det händer lämnas man ensam,
utanför deras tankar.
Mest för att tankarna fastnat men också för att undvika panik.
Jag önskar att någon skrek att panik är en bra sak.
Önskar att folk fick panik istället för att bli paffa.
Då har man antingen vunnit allt eller så har man förlorat allt.
Paffhet bara lämnar, som sagt.
Paffhet är som människor,
kanske därför människor drabbas av det.
Rädda att förstöra de lugna rutinenerna i livet med panik.
Rädda för konsekvenser som kanske verkar mörka men egentligen är ljusa.

Jag förstår att man inte vågar.
Att våga möta mörker är svårt,
att våga möta ljuset är ibland svårare.
Egentligen lika svårt.
Det svåra är rädslan.
Och kanske konsekvenserna.
Konsekvenser som blir till av allt man gör.
Att ligga uppenbart tydlig och vänta har en konsekvens.
Man tänker för mycket eller ingenting.
Mycket och inget är konsekvenser av varandra.
Hela mitt liv är en konsekvens av bägge.
Mamma och pappa som var så lyckligt kära och hade sex,
de fick mig.
Det är en konsekvens va.
Jag ligger på en egentligen väldigt ful soffa och det känns som att jag inte alls finns. Det finns ingen som ser mig och väggarna har nästan men inte riktigt alls samma färg som soffan så ingen ser den heller, nästan.
Kanske blir det så,
att man blir så tydlig att man inte syns alls tillslut.
Det är så med solljuset.
Det är så tydligt hos oss människor att vi inte riktigt ser det längre.
Vi vet bara att solljuset finns.
Och att det är livsviktigt.
Vi vet att det bara finns,
precis som vi gör.
Ja, vi finns och vi är viktiga.
Vi människor är alla en liten, liten sol.
Och tillsammans lyser vi upp varandras världar,
fast än vi kanske inte tänker på det längre.