shangrila

jag är en sån där som vänder frimärken fel
och jag antar att mitt uttryck blir aningen förvirrat
då jag vandrar med blicken i himlen

och upp mot taken
och snuddar vid fåglars vingslag
hur jag tittar någonstans

men ibland på ingenting

ja, jag är en sådan som snubblar runt över gatstenar och sparkar på småsten

och jag tittar förvirrat upp mot himlen
jag ser så mycket vackert

men den skönheten är ändå inte nog
alla dagar 
och min kropp är ingen rustning
och mitt hjärta är inte förbjudet
men mina ögon är för stora

och jag blir bara ett allt för bräckligt tillstånd ibland

så det är svårt att undgå att inte älska

dina ord som jag älskar stjärnorna
och som jag älskar midvinternätter
just som jag älskar vågskvalp
just som jag älskar tystnaden i gryningen
precis som jag älskar allt som du talar ur ditt hjärta
just precis som jag älskar att bli förstådd

trots min bristande förmåga till verbala uttryck

ibland ter sig solen som en skatt jag glömt bort
för månen och stjärnorna

har nästan allt anspråk på mitt hjärta
och jag sänder mina brev med felvända frimärken
och vänder ansiktet till vinden

för att beröras

sådär som bara vinden kan beröra

och jag kan inte rå för
nej jag kan inte rå för

att jag tänker fel 

tar fel
eller gör fel 

ibland

just för att ibland

blir allt det där bräckliga för uppenbart
just för att ibland

kommer det inga ord
just för att ibland

är man bara alldeles
naken

bland vardagar med
felvända frimärken

förvirrade blickar

felkonstruerade meningar

borttappade ord

rivande hunger

oförglömliga känslor

trötta ögon

snubblande steg framåt gatan

förbi alla människor

folket man inte känner

man liksom vandrar förbi livet

utan att ens förstå det
och man kan inte hitta titlar till sina ord