Kålle
Följande texter kan betraktas som två av mina favoriter bland ord och meningar.
Ego Tomhet
Du söker ditt eget jag Då drömmen tog slut
fast än du vet fann du blott
att du är dig lika långt fjärran din egen tomhet
som jorden himlen. men medan rummet
Ditt hjärta är ett hav av längtan till dig själv fylldes av dag
förtärande dig genom sekler; från en rosig himmel,
du lever genom århundraden där guldkantade moln
men inom dig bär du, svävade som döende svanar
människa, märkte du genast
ständigt samma fråga: tomhetens paradox:
Vad är mitt eget väsen,
mitt jag som lever? att finnas till i nuet,
som individ
Hur många gånger du än frågar som kännande väsen
vilket pris du än betalar och endast förnimma
antingen du är konung eller slav, tomhet.
rik eller fattig,
kommer du aldrig närmre
än till din egen
spegelbild.
Författaren är min egen morfar, jag kallar honom Kålle.
Och ibland önskar jag så innerligt att jag fått lära känna honom mer än jag fick.
Att han fått lära känna mig och se vem och vad jag blivit.
Att han fått se att jag på något sätt faktiskt blev precis det han sa och trodde om mig när jag bara var en liten knodd.
Fast än jag själv aldrig fick lära mig vem han var,
placerar jag honom högre upp än många andra.
Och även om det finns, så är det få ord som berör mig så mycket som hans.
Parasta ennen
Jag har svårt för att vara nöjd
att vara nöjd är väl ingen känsla
det är att väl att vara frånvarande av känslor
som att alla känslor fallit av
eller runnit ur
och att man är tillfreds med det
det är som att jag sitter på bussar jag missat
som att jag hoppar av de jag hunnit med
det är svårt att inte sakna dig
jag har svårt för att släppa taget om människor
och jag önskar att samma människor
har svårt för att släppa taget om mig
kommer vi någonsin ta oss igenom varandra levande?
hur lär man sig hur man ska lyssna?
hur lär man sig vad man ska säga?
om du var stum, vilket ord skulle då vara
det första du hade gett mig
om du kunnat tala?
avslut är ett skört byggmaterial
så börja aldrig där
jag tror minnen är något man bygger ihop tillsammans
något som bara kan skapas av tvåsamhet
jag minns inte mina ensamma stunder
om minnet får en att snava
hur kan man då säga att man lämnat det bakom sig?
minns man bara det man upplevt lite av?
just nu minns jag mest när du hade somnat på min arm
jag låg obekvämt och hade lite ont i ryggen
jag tänkte dra med näsan över din kind
men jag hejdade mig
funderade mest på varför jag någonsin skulle vilja väcka dig
när du låg där
och försiktigt doppade tårna i mig
som om jag var början på en lång, varm sommar.