There Is So Much More
Minst en, två, tre gånger har jag tänkt på dig idag.
Dagarna rullar på som de bör göra.
Långsamt, långsamt närmar sig slutet på sommarlovet.
Längtan beblandar sig med någon typ av ångest på ett sätt som inte jag inte helt och hållet gillar.
Solen kikar fram och ler mot världen någorlunda sällan.
Hjortronen fortsätter att vara spårlöst försvunna.
Trevliga överaskningar, som jag i och för sig redan vetat om sedan tidigare, kryper fram bakom diverse hörn.
Andra hålls allt jämt hemliga, tills vidare eller för alltid.
Några omtyckta figurer åker sin väg för att inte komma tillbaka på ett bra tag. Andra typer är redan borta.
Somliga är på väg tillbaka medan en del redan återvänt.
Regnet gör sitt jobb på ett alldeles utomordentligt felaktigt sätt, men jag antar att det gör sitt bästa och mer än så kan man ju faktiskt inte göra.
Träden dansar där ute, tillsammans, och jag får för mig att det är en glad dans för löven prasslar på ett sånt där mysigt sätt som jag gillar.
Och jag önskar att jag också var ett träd.
Eller bara någon annanstans.
The Color Green
Always
Loka
Trots att dett finns 32 loka i alla de möjliga smaker i rummet bredvid känner jag mig inte helt och hållet nöjd med min situation just nu. Det är klart, hade dessa inte funnits där hade det väl troligvis känns snäpper värre.
Men med loka eller inte, jag är inte nöjd.
Citat: "Man ska aldrig vara nöjd."
Så jag antar att jag på något vis lyckats. Även om det inte riktigt känns på det viset.
18 dagar kvar av sommarlovet nu.
Sedan är jag är tillbaka i Umeå och studentlivet igen. Tillbaka i min lilla låda som förhoppningsvis kan komma att bli ett trevligt ställe i höst. Ska sanningen fram så saknar jag korren. Den är rätt mysig, om man bortser från det faktum att brandlarmet skrämmer livet ur en så fort man verkligen försöker laga mat. Ugnen är vad det avskyr allra mest så den tas numera väldigt sällan i bruk, förutom när någon nyinflyttad och ovetande stackare bestämt sig för att slå på stort och tillaga en hemmagjord pizza istället för att gå 50 meter och köpa en av turken. De flesta kommer förr eller senare på att turken är ett bättre alternativ.
Vad hände egentligen med allt jag skulle göra i sommar?
Vad hände med allt jag planerade?
I vintras någon gång då kylan var som mest påträngande och dagarna gick ut på att inte försvinna i mörkret hade jag tänkt ut precis hur min sommar skulle se ut. Än har i princip inget blivit som jag planerade. Förutom att jag druckit sommarsaft och firat midsommar.
Planering är överskattat, det blir ändå aldrig som man tänkt sig.
Det blir alltid både bättre och sämre.
De dagar som är kvar av sommaren känns alldeles för få. Samtidigt som det känns som en evighet. Umeå känns verkligen oändligt långt borta såhär i mitten av Juli. Men jag längtar.
Och på andra sidan jorden befinner sig orsaken till min längtan.
Allt för långt borta.
Half the world away.
såhär är det
punkt.
paus
i samma ögonblick
som jag lyfte ögonen från dina fötter
och insåg att du faktiskt
lyssnade
och jag kan inte ta ett steg
det är orden som fastnar
och den där känslan i tårna
allt väger så tungt
i ett ungt och litet bröst
jag har inte en aning
om vad det kan vara
men fan
vad det liknar
kärlek
vi kan tävla om vem som aldrig går först
ett två tre fyra fem sex för många
spår nr. 6
vi kan göra bomber av vår hud
vi kan gräva ner oss i smilgropar
och vi kan vänta där
för vi vet att vi vaknar där
för vi vet att vi kan värma våra frusna händer där
vi kan lämna våra skuggor och mörka ögon någon annanstans
vi behöver dom inte längre
vi följer efter varandra istället
vi tittar på varandra istället
jag vet
jag kommer missa hundratusen hjärtslag
kanske mer
jag vet
jag kommer aldrig kunna röra vid alla hårstrån
jag kommer aldrig kunna svälja dina fingrar
jag kommer aldrig kunna matcha din hudfärg
jag har inte varma händer
ingen snövit hy
ingen perfekt näsa
jag har inga fler klyschor
jag har ensam fritid
jag menar
jag går runt ibland
jag går runt lite överallt
jag kollar på människor
jag gissar vad dom heter
jag döper träd, lyktstolpar, stigar och bänkar
och jag döper dom efter dig
jag håller andan under vattnet
som att jag väntar på någonting
i stadens kanter ligger ljudeffekterna
vi sätter guld på tillvarons kanter
vi kan gå runt
och alla andras hjärtan blir hårdare
våra blir mjuka
smältande
våra blir bättre än vilken radiohit som helst
vi blir tusen dagar och tusen nätter
vi blir halvdåliga filmer
vi blir halvfulla glas
vi blir atombomber
blir atomer
blir kanske mindre
blir fyra händer
blir tjugo fingrar
blir två par läppar
blir två miljoner kyssar
blir kanske mer
När allt räknas ihop
Jag borde kanske packa? Det låter faktiskt som en rätt bra idé.
Kom ihåglistan ser ut på följande vis:
Mp3, sockervaddssug, spenderarbyxor, liftaren, glatt humör, hundögonen, biljetter, kärlek och tandborste.
Allt som behövs för en mysig vecka i Malmö.
Hamnfesten förresten, vem betalar 250 kronor för att gå på en tillställning med artister man aldrig hört talas om? Du vet, sånna där artister man dessutom inte vill höra talas om. Än mindre höra på. Eller just ja, Magnus Carlsson är ju tydligen kung. Frågan är om han är värd 250 kronor, tveksamt, mycket tveksamt. Nej.
Visst är det fantastiskt trevligt att sitta i hamnen och ta en god öl med ett gäng goda vänner, speciellt om solen skiner lite och ingen sitter ivägen för den. Det är dock inget jag har lust att lägga ut en sådan summa pengar på eftersom jag är lite smått snål. Eftersom Hamnfesten alltså var ett allt för dyrt alternativ för gårdagens festligheter och plattan dessutom var så pass smarta att ha gratis inträde gjorde jag och mina vänner som alla andra öviksbor, vi gick till plattan.
Där hade dom tydligen renorverat, igen. Den här gången såg jag hur det såg ut. Och jag kommer ihåg det. Jag frågade mig själv på vägen hem om jag tyckte att det blivit bra. Jag funderade hela flygrakan på den frågan och kom fram till att det inte är någon höjdare att vara nykter på ett sådant ställe, hur det ser ut spelar inte någon större roll i längden, egentligen.
Malmö står där borta och väntar på mig och jag kan inte vänta tills jag får slänga mig på tåget och känna att jag faktiskt är påväg. Dessvärre har jag 10 timmar att slå ihjäl på Arlandra i morgon, men med lite musik och en gnutta god vilja kanske jag klarar det utan att blir galen. Galenskapen sparar jag tills jag landat på sturup. Kan ni tänka er, jag ska vistas en hel vecka på ett ställe där alla pratar skånska. Och jag kan inte bestämma mig för om det är läckert eller skrämmande. Sist jag fundilerade på den saken kände jag mig ganska säker på att jag kommer att bli galen, men jag kommer att gilla det.
Hur som, semester blir det. Och kärlek.
Men mina tankar är ändå alltid hos dig.
En vacker dag här i våra liv när allting räknas ihop, kom ihåg det
a passing feeling, lift me
det är lite lustigt
hur bara vi själva
kan känna
vår position
att försöka
ja, gång på gång på gång
förstå,
försöka
känna lite till
det är
nästintill
omöjligt
det är
allt lite
underligt
att vi är så totalt alldeles
ensamma
om oss själva
så ansvarsfullt, så mörkt,
och samtidigt
en sådan lättnad
Corylus Avellana
och jag kan inte hantera
vare sig nu eller då för jag vet inte vem jag var, är
eller vem jag vill bli
men framförallt är det förundransvärt
hur jobbigt det är att ta ställning till
om hur jag bör ta ställning
till saker och ting
jag är nog typen som skulle kunna låsa in mig
i ett elskåp fyllt med
"jag-vill-inte"
och
"jag-tänder-hellre- eld-på-mig-själv-än-kommer-ut-
och-riskerar-fara"
samtidigt som jag skriker
"jag är inte rädd för någonting"
och hoppas att mörket ska ta mig därifrån
jag är både allt och ingenting
ingenstans och överallt
jag är tydligen huvudpersonen
i mitt eget liv
men rädd för att ta rollen på allvar
jag är helt enkelt omöjlig och fatal
på en och samma gång när det kommer till att hantera
problem
och jag har tydligen svårt med allt vad beträffar
erkännanden
jag vill finna ett sammanhang
utan att för den sakens skull
placera in mig själv i ett fack
men samtidigt vill jag sitta
i någons ficka
och slippa leva på eget bevåg
för om jag misslyckas är jag körd
och om jag mot all förmodan når stjärnorna
lär jag nog undra vad jag gör där
och hur man tar sig vidare
det är så många perspektiv i mitt huvud just nu
och jag vill inte riktigt
för jag känner att jag inte kan
så jag ligger på rygg på marken
och försöker förstå innebörden i orden jag blev tvingad att höra
"man måste skilja på känslor och verklighet"
så jag undrar
"hur gör man då?"
turn up the sun
ers höghet vad önskar du idag?
vill du ha ägg som är kokta i tre eller sju minuter
du får nämligen inte välja något mittemellan
för medelmåttor är det aldrig någon som vill ha förstår du
att utan dig skulle världen klara sig helt utmärkt
utan mig skulle den klara sig ännu bättre
det är därför jag kämpar förstår du
för att jag helst vill göra skillnad medans jag lever
är det inte det som är meningen?
ni skriker och gapar och skyltar med att era huvuden är tomma
och det är också därför jag behövs
för att tala om det för er
för att säga just dom orden som skulle göra er till bättre människor
som kanske tänker lite mer på respekt
och som tänker lite mer på att göra andra människor glada
istället för att göra dom så in i helvetes förbannade på er
för hur mår man om man får utskällningar varje dag
ja, jag skulle i alla fall inte alls vilja ha det så
jag vill hellre vara en sån som gör mig själv lycklig genom att vara mig själv
och genom att vara lycklig även kunna berika andra människors liv
för visst blir man mer glad än innan
om man träffar en person som utstrålar lugn och lycka
javisst
man kan må dåligt och få ångest och komplex av att träffa sådana människor
men förstår ni inte att ingen kan vara lycklig rakt igenom
men att det är just genom att acceptera sig själv
som man kan bli som allra lyckligast
är det något som du har lust att förstå?
och kanske är det så
ta nollmeridianen
ta min hand
ta mig bort och ut i periferin
ge mig x och y
ta riktningskoefficienten och jämför den
med ditt liv - är linjen stigande eller fallande?
jag målade aldrig något vackert
jag rökte aldrig marlboro red
jag var aldrig ritkigt nöjd
jag fattade alltid så trögt
jag var alltid sekunden efter
och nu väntar jag på att telefonen ska ringa
och slå dubbelknutar på mina nerver
du är så jävla hard to explain
men jag gillar dig va
okej du ska färglägga min näthinna
du ska spela indie rock n roll för mig
och jag väntar på att telefonen ska ringa
och låta världen byta nyans
jag saknar dig faktiskt
och jag lovar ingenting
men en dag kanske jag ringer upp dig
så överdramatisera mig som i dåliga kriminalserier
väck mig och ditt tysta, tysta hjärta
låt mig gå på repeat i ditt huvud
ge mig mod
ge mig lite omtanke
det är allt
säg att jag är sötare än godis
med gula och röda toppar
och älska mig mer än solen
som lyser på andra sidan
vi kan hångla längst bak i bussen
fast jag åker så sällan kommunalt
nuförtiden
jag har ändå ingenstans
att ta vägen
för
vi tror alltid att den första kärleken är den största
och att den största kärleken är den sista
no way out
jag trycker ivrigt på stoppknappen
men går inte av
jag brister istället
går av, itu, i tusen bitar
och jag sätter benflisor i halsen
jag brister ut
jag vill gå av
jag plingar
Stopp
bussdörren smäller igen
mina pekfingrar i mellan
går av
vid nästa hållplats
på nära håll
om mig
Jag bryr mig om
världsfred
och utrotningshotade djur
och djur som plågas
Jag tycker inte om att fiskar simmar i stim
det går ju liksom emot tanken att simma mot strömmen
ensam, ibland bedrövad
men unik
Jag önskar att allt kunde hända snabbt
snart snart snart
och den lilla naivitet som jag nu har
får stanna kvar här
och att vardagen
lämnar mig
Du vet hon?
Hon borde leva i ett parförhållande
för jag tror att hon är halv
och att hon blir lyckligare
som hel
det är ju lite gammaldags förstås
men ibland
behöver man bara någon
som tycker något om en
tjugo år och
och även om jag har en viss förmåga att överdriva och driva över ibland
tycker jag nog ändå att följande meningar är relativt passande i tider som dessa.
jag är lim på tub
jag är spraypaint på burk
jag är ursäkter på rullande band
jag är bara för mycket
jag är en sån som tror att hon är något
jag är, är jag?
jag är honung och krossat glas
jag är en liten, liten katt
jag är en ensam lördagskväll
jag är en förvånad hora
jag är för starkt kaffe
jag är blablabla
du vet inte vem jag är
och om du inte överraskar mig
kommer ingen att göra det
om du inte gör något nytt
kommer ingen att göra det
det är så gammalt
men det är ett nytt språk och jag lär mig
det är en fin färg och det matchar
och det är varmt här men det är kallt därute
det är celsius och frost på mina ögonfransar
jag kommer att bli blind men jag tycker om det
och det låter så bra när du berättar det
när du berättar det låter det så bra
jag önskar att jag kunde höra dig berätta det
och jag jag jag jag jag
överraska mig
berätta för mig hur mina ögon rymmer himlens alla stjärnor
jämför mig med en sommardag
snälla, egentligen behöver du bara visa mig lite kommunikation
ta mig till en början
kom hit och lek fågel, fisk eller mittemellan
locka fram allt jag gömt under mina nyckelben
kom hit och öppna dörren
kom in så går vi ut
ge mig lite atomer att explodera tillsammans med
ge mig lite meningar att dela tillsammans med
dig
snälla stanna tills regnet sköljer bort taken ovanför oss
stanna tills vi lyssnat igenom alla mina skivor
snälla stanna tills vi blir krokiga och gråa
eller stanna i alla fall tills det blir varmare
tills jag har något annat att värma mig med
stanna med mig snälla
du borde stanna med mig
jag kommer att överraska dig
det kommer att vara helt nytt
du kommer aldrig ha sett något liknande
och det kommer att förvåna dig
du kommer aldrig ha sett
något liknande
det bara blev så
jag ägnar tiden åt att lyssna efter osynliga steg i korridoren.
don't give up on me
jag går raska promenader
jag passerar gränser
och ett hjärta
jag hör på håll hur klaffarna stängs
och jag vill vara fångad men fri
så tolka mig fel
för jag har aldrig någonsin sagt
vad någon egentligen ville höra
gravity
jag vill äta saltet från dina läppar
jag vill suga bort färgen från din hy
jag vill sätta upp dig på ett kors
jag vill böja spikarna inåt
lägga korten på borden
och säga som det är
jag ska säga vad det är för fel
jag ska säga: jag älskar dig, ska vi starta ett band
jag vill ha dig ska vi råna en bank
jag behöver dig ska vi mörda en politiker
ska vi älska
dansa som skuggor över din mage
dina lår dina fingrar dina knän
allt vi behöver är vodka i venerna
allt vi behöver är blod i hjärtat
allt vi behöver är kokböcker och
möjligheter
allt vi behöver är cowboys och indianer
för att veta var vi står
kyssar är kriminellt
kyssar är att sätta sig ner och tänka över saker och ting
kyssar är att bryta sig in bara för att kunna bryta upp
kyssar faller isär första gången
kyssar är när alla pojkar jag känner blivit vansinniga
när de kommer och går
och jag är så trött
jag är så trött
jag har vikt ihop mina affischer lagt undan dom och
slängt bort dom
jag är inget barn
jag är benen korsade på korset
jag uppfann hjulet men jag sa inget
jag tröttnde på cowboys så jag startade ett band
vi har inget namn men jag ska spela en låt
jag ska vissla den
jag ska klappa händerna
jag ska slå fram den från djupet av mitt kalla svenska hjärta
jag ska slå ner den från höjden av hyreshusens tak jag ska
spela den för dig
jag ska spela en låt
det är världens bästa låt
jag har glömt bort vad du heter
och kyssar är kriminellt
men jag vill smaka på saltet på dina läppar
jag vill slicka bort ditt saliv
jag vill äta upp dig
jag vill bli fyrti år och ha nån vid sidan om
men jag ska säga som det är
jag ska säga som det är
jag ska inte säga någonting
stating the obvious
jag ska slicka din hy ren
jag ska klappa händerna och
hålla takten jag vet
jag vet att jag är akut osexig men jag vet
jag vet att jag är hård
jag är taktlös och upplöst
jag vill hålla handen
jag vill pussa magen
jag vill andas i ditt öra
jag vill lämna, hångla
och äta mörk choklad
från din kropp
jag vill äta din glöd
så snälla
får jag ta med mig dina fimpar hem
de påminner om dig ibland
när jag är ensam
jag vill stryka de mjuka delarna
mot varandra
du
vi borde gå hem vi borde göra kärlek
vi vaktar vårt hus
vi vaktar våra kärlekars ryggrad
vi är våra egna herrar
och vi bestämmer själva
och snälla titta inte på mig sådär
snälla
jag kan krossa hjärtan
jag kan kasta sten mot murar
jag kan äta barn och stryka skjortor
jag kan simma och allt annat
allt annat
det där du tänker på
allt annat är bara detaljer
som du dekorerar din kropp med
för att se så jävla bra ut
du ser så jävla bra ut
(och jag vill inte krossa dig)
trouble and desire
jagsomnar till ljudet av en poplåt i min skrivbordslåda
en klassisk lögn från klassiska fingrar och tusen nålar
på mitt golv
min bokhylla gapar tom
och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta angående det
och angående allt annat
jag bekänner mina livssynder för en mördare utan doft och önskar
att jag kunde säga saker som
det löser sig
bara vi lever på allt det bra
så fixar sig det svåra av bara farten
och bara små saker som att höra någon sjunga
ger mig en slags sinnesro
utan like
och visst kommer det lösa sig
jag vaknar av skrik i mitt huvud
det är det ständiga kriget inuti
jag förlorar eller vinner
men det är egentligen skit samma
för vem är rädd för krig när det finns dåliga hårdagar och tonårsproblem
och herregud jag är mer som den torra smaken på din tunga när du vaknar
än den där fläcken på din favorittröja som bara inte vill försvinna
jag läser, skriver, äter och andas efter noter
jag går upp om morgnarna
lägger mig om kvällarna och är obligatoriskt artig
men som sagt
det finns en hunger och det finns en törst
en längtan och en lust
det finns vemod och det finns skratt
men under allting
tre faser djupare
än ytligheter
om man känner efter och om man
vet
så jag undrar om jag borde fråga eller om jag
egentligen redan vet
borde jag prata eller borde jag vara tyst
borde jag satsa eller låta det vara
är det värt det är det för avlägset
är jag ensam eller inte
och för all del
jag tror att jag svävar