shangrila

förut gladde jag mig åt att solen sken över oss och skänkte mer värme åt folket
och jag gladde mig alltid när jag såg solen skina in genom fönstret på morgonen
när jag precis hade öppnat ögonen och satt mina första blickar på väggen
men nu bryr jag mig inte ens om det för det är ändå mörkt hela tiden
det är mörkt hur jag än rör på mig och hur jag än rör vid dig
hur jag än försöker hitta orden så att någon ska höra mig

vi skulle kunna gå hur sakta som helst, inte du och jag
utan jag och tiden
för jag skulle aldrig låta den springa iväg så fort som den gör nu
så fort som den alltid har gjort och jag har aldrig hunnit tänka
jag hinner aldrig tänka rätt, det är det som är problemet
jag tänker alltid för mycket och allting slutar bara i fel riktning
liksom helt bak och fram
och sen går vi där, inte jag och tiden
utan jag och du, och vi pratar om hur kallt det är nu om hösten
och du försöker hålla om mig, du försöker värma mig
men problemet är bara det att jag fryser inuti

jag stör mig på sättet jag stör dig på
och jag stör mig på hur jag vänder allting ut och in
utan att veta om det och utan att mena det
jag menar inte att säga saker som låter fel
men det är faktiskt mina tankar och jag menar inte att skriva fel saker
men det är faktiskt mina känslor
egentligen stör jag mig nog på att jag alltid gör fel
eller rättare sagt på att allt blir fel

för varje gång jag lyser upp och varje gång jag vågar drömma.
tar allting slut
när fingrar värmer fingrar eller ögonen klarat sig ut ur dimman
slutar det alltid med kaos
och nu är jag vilsen på nytt och det är mörkigare än mörkigastigast

jag kan inte få känslorna att försvinna
men jisses, jag har försökt
jag kan bara inte subtrahera bort smärtan
varken med sudden eller den annars så otroliga grafritaren

det sägs att man ska vara försiktig med vad man önskar sig
just nu önskar jag mig bara en vardag

Och jag har kent i örat som förstärker alla känslor jag någonsin haft:
Får jag gratulera, du är livrädd med stil.