shangrila

jag vrålar så högt jag kan, så högt jag vågar
jag springer bort men jag vet inte var
jag vet inte längre
jag skriker, men det kommer inga ljud
och jag tror inte att någon hör mig
jag försöker få dig förstå
men du ser det inte för jag vågar inte

och jag vet inte varför jag saknar alla växlar
varför jag antingen bara gasar eller bromsar
och inget där emellan
eller varför jag kör in i varje vägg backar ner i varje dike
utan att riktigt överleva

och dum är jag också, en riktig idiot
som tror att jag ser
vilket jag faktiskt gör
fast inte längre än min näsa, men ändå

sekunder blir till timmar
och hösten ritar minnen över havet
låter vattnet tvätta bort alla sår
som vintern gav och alla tankar som gnagde
det är inte över, det är aldrig över

jag läste liksom något igår
och jag blev arg, ja, jag blev ledsen
men värst av allt
jag blev påmind
och hela världen störtdök på 2 minuter

kroppen darrar och svänger av all outsagd
outskriken ilska
och det skaver överallt

gör något då

för ibland gör det ont, riktigt ont
det är som en berg- och dalbana
upp, ner, runt och tillbaka igen

och jag trevar längs kanterna
jag intalar mig själv att det inte är sant
men min hud svider fortfarande till ibland