There Is So Much More
Minst en, två, tre gånger har jag tänkt på dig idag.
Dagarna rullar på som de bör göra.
Långsamt, långsamt närmar sig slutet på sommarlovet.
Längtan beblandar sig med någon typ av ångest på ett sätt som inte jag inte helt och hållet gillar.
Solen kikar fram och ler mot världen någorlunda sällan.
Hjortronen fortsätter att vara spårlöst försvunna.
Trevliga överaskningar, som jag i och för sig redan vetat om sedan tidigare, kryper fram bakom diverse hörn.
Andra hålls allt jämt hemliga, tills vidare eller för alltid.
Några omtyckta figurer åker sin väg för att inte komma tillbaka på ett bra tag. Andra typer är redan borta.
Somliga är på väg tillbaka medan en del redan återvänt.
Regnet gör sitt jobb på ett alldeles utomordentligt felaktigt sätt, men jag antar att det gör sitt bästa och mer än så kan man ju faktiskt inte göra.
Träden dansar där ute, tillsammans, och jag får för mig att det är en glad dans för löven prasslar på ett sånt där mysigt sätt som jag gillar.
Och jag önskar att jag också var ett träd.
Eller bara någon annanstans.
Ja, jag hoppas att du inte tar kommentarerna jag lämnar för mer eller mindre än vad de är, men jag måste få uttrycka mig. Jag älskar sättet du beskriver vardagliga ting. Det är så mycket livshunger med en (ibland)sorgsen ton, lite som mona lisas leende är för många människor. Det påminner om jag ändå befinner mig i ett moment av ärlighet faktiskt litegrann om det jag försöker uppnå själv, med eget skrivande. Och den inledande meningen syftade bara på det jag skrev som kommentar till en bild du lade ut 9/6 på bilddagboken.