shangrila

jag vet varken in eller ut
och jag kan inte hantera
vare sig nu eller då för jag vet inte vem jag var, är
eller vem jag vill bli
men framförallt är det förundransvärt
hur jobbigt det är att ta ställning till
om hur jag bör ta ställning
till saker och ting

jag är nog typen som skulle kunna låsa in mig
i ett elskåp fyllt med
"jag-vill-inte"
och
"jag-tänder-hellre- eld-på-mig-själv-än-kommer-ut-
och-riskerar-fara"
samtidigt som jag skriker
"jag är inte rädd för någonting"
och hoppas att mörket ska ta mig därifrån

jag är både allt och ingenting
ingenstans och överallt
jag är tydligen huvudpersonen
i mitt eget liv
men rädd för att ta rollen på allvar
jag är helt enkelt omöjlig och fatal
på en och samma gång när det kommer till att hantera
problem
och jag har tydligen svårt med allt vad beträffar
erkännanden

jag vill finna ett sammanhang
utan att för den sakens skull
placera in mig själv i ett fack
men samtidigt vill jag sitta
i någons ficka 
och slippa leva på eget bevåg
för om jag misslyckas är jag körd
och om jag mot all förmodan når stjärnorna
lär jag nog undra vad jag gör där
och hur man tar sig vidare

det är så många perspektiv i mitt huvud just nu
och jag vill inte riktigt
för jag känner att jag inte kan
så jag ligger på rygg på marken
och försöker förstå innebörden i orden jag blev tvingad att höra
"man måste skilja på känslor och verklighet"
så jag undrar
"hur gör man då?"