shangrila

Jag behöver nya batterier.

Trots att dett finns 32 loka i alla de möjliga smaker i rummet bredvid känner jag mig inte helt och hållet nöjd med min situation just nu. Det är klart, hade dessa inte funnits där hade det väl troligvis känns snäpper värre.
Men med loka eller inte, jag är inte nöjd.
Citat: "Man ska aldrig vara nöjd."
Så jag antar att jag på något vis lyckats. Även om det inte riktigt känns på det viset.

18 dagar kvar av sommarlovet nu.
Sedan är jag är tillbaka i Umeå och studentlivet igen. Tillbaka i min lilla låda som förhoppningsvis kan komma att bli ett trevligt ställe i höst. Ska sanningen fram så saknar jag korren. Den är rätt mysig, om man bortser från det faktum att brandlarmet skrämmer livet ur en så fort man verkligen försöker laga mat. Ugnen är vad det avskyr allra mest så den tas numera väldigt sällan i bruk, förutom när någon nyinflyttad och ovetande stackare bestämt sig för att slå på stort och tillaga en hemmagjord pizza istället för att gå 50 meter och köpa en av turken. De flesta kommer förr eller senare på att turken är ett bättre alternativ. 

Vad hände egentligen med allt jag skulle göra i sommar?
Vad hände med allt jag planerade?
I vintras någon gång då kylan var som mest påträngande och dagarna gick ut på att inte försvinna i mörkret hade jag tänkt ut precis hur min sommar skulle se ut. Än har i princip inget blivit som jag planerade. Förutom att jag druckit sommarsaft och firat midsommar.
Planering är överskattat, det blir ändå aldrig som man tänkt sig.
Det blir alltid både bättre och sämre.

De dagar som är kvar av sommaren känns alldeles för få. Samtidigt som det känns som en evighet. Umeå känns verkligen oändligt långt borta såhär i mitten av Juli. Men jag längtar.

Och på andra sidan jorden befinner sig orsaken till min längtan.
Allt för långt borta.
Half the world away.

jag har satt punkt för mig själv.
punkt.

 Mina formuleringar började halta
i samma ögonblick
som jag lyfte ögonen från dina fötter
och insåg att du faktiskt
lyssnade

och jag kan inte ta ett steg
det är orden som fastnar
och den där känslan i tårna
allt väger så tungt
i ett ungt och litet bröst

jag har inte en aning
om vad det kan vara
men fan
vad det liknar
kärlek

Vi kan läsa om andra världskriget
vi kan göra bomber av vår hud
vi kan gräva ner oss i smilgropar
och vi kan vänta där
för vi vet att vi vaknar där
för vi vet att vi kan värma våra frusna händer där
vi kan lämna våra skuggor och mörka ögon någon annanstans
vi behöver dom inte längre
vi följer efter varandra istället
vi tittar på varandra istället

jag vet
jag kommer missa hundratusen hjärtslag
kanske mer
jag vet
jag kommer aldrig kunna röra vid alla hårstrån
jag kommer aldrig kunna svälja dina fingrar
jag kommer aldrig kunna matcha din hudfärg
jag har inte varma händer
ingen snövit hy
ingen perfekt näsa
jag har inga fler klyschor
jag har ensam fritid
jag menar
jag går runt ibland
jag går runt lite överallt
jag kollar på människor
jag gissar vad dom heter
jag döper träd, lyktstolpar, stigar och bänkar
och jag döper dom efter dig
jag håller andan under vattnet
som att jag väntar på någonting

i stadens kanter ligger ljudeffekterna
vi sätter guld på tillvarons kanter
vi kan gå runt
och alla andras hjärtan blir hårdare
våra blir mjuka
smältande
våra blir bättre än vilken radiohit som helst
vi blir tusen dagar och tusen nätter
vi blir halvdåliga filmer
vi blir halvfulla glas
vi blir atombomber
blir atomer
blir kanske mindre
blir fyra händer
blir tjugo fingrar
blir två par läppar
blir två miljoner kyssar
blir kanske mer

Om 8 timmar går tåget som jag gått och väntat på i 11 dagar. Bara 8 timmar kvar och det känns som en evighet. Jag smygkikar på klockan ungefär varje halvtimme för att se om den kanske börjat gå lite snabbare. Vem vet, helt plötsligt har det kanske gått 40 minuter och då har jag ju tjänat 10 minuter på något vis, eller så har jag förlorat 10 minuter? Hur som helst så kan tiden mer än gärna få springa iväg ett par timmar. Tråkigt nog har jag dessvärre upptäckt att den snarare gör helt tvärt om och jag undrar om den bara är allmänt småjävlig eller om det är så att den har något emot mig.

Jag borde kanske packa? Det låter faktiskt som en rätt bra idé.
Kom ihåglistan ser ut på följande vis:
Mp3, sockervaddssug, spenderarbyxor, liftaren, glatt humör, hundögonen, biljetter, kärlek och tandborste.
Allt som behövs för en mysig vecka i Malmö.

Hamnfesten förresten, vem betalar 250 kronor för att gå på en tillställning med artister man aldrig hört talas om? Du vet, sånna där artister man dessutom inte vill höra talas om. Än mindre höra på. Eller just ja, Magnus Carlsson är ju tydligen kung. Frågan är om han är värd 250 kronor, tveksamt, mycket tveksamt. Nej.
Visst är det fantastiskt trevligt att sitta i hamnen och ta en god öl med ett gäng goda vänner, speciellt om solen skiner lite och ingen sitter ivägen för den. Det är dock inget jag har lust att lägga ut en sådan summa pengar på eftersom jag är lite smått snål. Eftersom Hamnfesten alltså var ett allt för dyrt alternativ för gårdagens festligheter och plattan dessutom var så pass smarta att ha gratis inträde gjorde jag och mina vänner som alla andra öviksbor, vi gick till plattan.
Där hade dom tydligen renorverat, igen. Den här gången såg jag hur det såg ut. Och jag kommer ihåg det. Jag frågade mig själv på vägen hem om jag tyckte att det blivit bra. Jag funderade hela flygrakan på den frågan och kom fram till att det inte är någon höjdare att vara nykter på ett sådant ställe, hur det ser ut spelar inte någon större roll i längden, egentligen.

Malmö står där borta och väntar på mig och jag kan inte vänta tills jag får slänga mig på tåget och känna att jag faktiskt är påväg. Dessvärre har jag 10 timmar att slå ihjäl på Arlandra i morgon, men med lite musik och en gnutta god vilja kanske jag klarar det utan att blir galen. Galenskapen sparar jag tills jag landat på sturup. Kan ni tänka er, jag ska vistas en hel vecka på ett ställe där alla pratar skånska. Och jag kan inte bestämma mig för om det är läckert eller skrämmande. Sist jag fundilerade på den saken kände jag mig ganska säker på att jag kommer att bli galen, men jag kommer att gilla det.
Hur som, semester blir det. Och kärlek.

Men mina tankar är ändå alltid hos dig.
En vacker dag här i våra liv när allting räknas ihop, kom ihåg det