shangrila

Du nöjer dig med en fråga
för i den finns alla svar

Men du vägrar inse
att inte göra något alls
också är en handling
 
Och ibland önskar du för dig själv
att avtryck kunde forma sig som sagoslut

Du låter tiden ge dig sparken
för varje gång du gör ett försök till att le
är det ändå som om hela din kropp vill brista

Du stoltserar med att du har konsten i dig  
men när någon ber dig om hjälp
svarar du att nyckeln till någon annans hjärta
går genom ens eget

Aldrig har du varit unik
men ibland tror du att
varje snedsteg du tar
talar till dig
och ber dig att ta tillvara
på din själs oskuld

För ingen är väl så trasig
som den som inte inser att
alla svar finns
inombords

jag är en sån där som vänder frimärken fel
och jag antar att mitt uttryck blir aningen förvirrat
då jag vandrar med blicken i himlen

och upp mot taken
och snuddar vid fåglars vingslag
hur jag tittar någonstans

men ibland på ingenting

ja, jag är en sådan som snubblar runt över gatstenar och sparkar på småsten

och jag tittar förvirrat upp mot himlen
jag ser så mycket vackert

men den skönheten är ändå inte nog
alla dagar 
och min kropp är ingen rustning
och mitt hjärta är inte förbjudet
men mina ögon är för stora

och jag blir bara ett allt för bräckligt tillstånd ibland

så det är svårt att undgå att inte älska

dina ord som jag älskar stjärnorna
och som jag älskar midvinternätter
just som jag älskar vågskvalp
just som jag älskar tystnaden i gryningen
precis som jag älskar allt som du talar ur ditt hjärta
just precis som jag älskar att bli förstådd

trots min bristande förmåga till verbala uttryck

ibland ter sig solen som en skatt jag glömt bort
för månen och stjärnorna

har nästan allt anspråk på mitt hjärta
och jag sänder mina brev med felvända frimärken
och vänder ansiktet till vinden

för att beröras

sådär som bara vinden kan beröra

och jag kan inte rå för
nej jag kan inte rå för

att jag tänker fel 

tar fel
eller gör fel 

ibland

just för att ibland

blir allt det där bräckliga för uppenbart
just för att ibland

kommer det inga ord
just för att ibland

är man bara alldeles
naken

bland vardagar med
felvända frimärken

förvirrade blickar

felkonstruerade meningar

borttappade ord

rivande hunger

oförglömliga känslor

trötta ögon

snubblande steg framåt gatan

förbi alla människor

folket man inte känner

man liksom vandrar förbi livet

utan att ens förstå det
och man kan inte hitta titlar till sina ord

jag är en tapet
jag är en bakgrund
jag är något
som klarat mig igenom tiden
och hit
och fortsätter vidare

jag är nuet
och morgondagen
är framtiden
igår är borta
jag vet inte varför

jag tror ibland att jag är på låtsas

Jag önskar att jag kunde förstå
varenda snöflinga
lokalisera dess inre
fråga hur den mår
hur just den känner
för att landa
på jorden

känner den glädjesplitter
eller tar nervositeten över
alla känslor
längtar den
efter något den egentligen inte känner till
eller tar den
fallet som det kommer
försöker den påverka sin väg
eller följer den vindens vilja
har den måhända
prestationsångest
den med?

dom tror att mina svar
är kloka
men jag vet att jag bara svamlar
mina tankar är överskattade

det finns två olika sorters trygghet
den ena tryggheten går ut på
att göra sin omvärld så intakt
och säker som möjligt
så att riskerna minimeras
för att den ska falla isär

den andra tryggheten bygger på
att omvärlden någon gång faller sönder
och lämnar en ensam kvar
och att man i så fall är trygg
i den situationen

de båda världarna som målas upp
möter till slut varandra
och gör det omöjligt
att leva ett rakt igenom
tryggt liv

det finns bara en kärlek
resten är en flykt

vill du skildra mig?

Himlen i uppror
och vilda vindar i vårt hår
vi somnar till ljudet av storm
utanför fönstret
och det är fint att plötsligt veta
vad frihet är
att sedan vakna
och känna kylan under sina fötter
se dimslöjorna långsamt lätta
på andra sidan glaset
och sedan
försjunka i det sömnvarma
och trygga
igen
det är sådant här
som får mig att förstå
hur människor kan uthärda
oändliga timmar av svärta
och göra allt
för livet

sekunder avlägsnar sig sakta
med tunga steg

och känslan av rastlöshet är maximal

om inte intensiv också för den delen
det finns saker jag vill
måste
borde
och skulle göra
om jag inte hade
stått i vägen för mig själv hela tiden

man måste våga chansa för att vinna 
var det någon som sa
men jag har ingen aning om vart allting grundar sig

och kanske behöver man inte alltid veta
allt

du vet
min humor är som ett
soundtrack som aldrig sitter sådär helt perfekt 
men mina händer har fått tillbaka känseln

och ibland känns det som att
världen är min igen

åh, om du bara visste
hur trevande vackert det är
hur jag känt
har jag känt

för ibland slår det mig
med en sådan slagkraft och träffsäkert
att väggarna brister
andra gånger kittlar det bara till
i fingertopparna
men det är ändå alltid
samma känsla
hur det faktiskt är en slags konst
att vi kan släcka varandras törst
men samtidigt få oss att brinna