shangrila

hej, kom så gungar vi
släpper taget halvvägs
hoppar
och låtsas att vi landar mjukt

kom så skrattar vi
tills luften tar slut
och hoppas
att vi alltid bara ska gråta glädjetårar

kom så springer vi
och glömmer att vi någonsin gick

kom så låtsas vi
att vi kan allt vi vill
och glömmer
att det finns en morgondag

leva för att älska
ramla för att dö
slå för att känna eller
frysa för att värma

och du säger att jag är djup
att jag är underbar
bara för att jag skriver 
men jag säger att det är du
som blåser bokstäverna ur min mun

för du vet
jag vill bara vara
rättvist fördelad
mellan alla dina fingrar
en melodi
i båda dina öron

vi kan dansa över tågspår och gå balansgång på rälsen
jag var mörkrädd men du tog min hand
där vi svepte som rastlösa dimmor
och spåren glänste i skenet från månen
och mig där jag gick
bredivd dig

vi lägger oss ner och kanske somnar
jag sa att jag var trött
om det var på staden, livet eller världen
visste jag inte

och jag rymmer
i tanken, i tiden och på riktigt
bort från mina svagheter och min svårighetsgrad
jag är mörkrädd, farträdd och livrädd
och det är mörkt igen

men allt handlar kanske bara om att trotsa mörkret
glömma bort att sova
och ägna varje sekund åt sfärisk harmoni
utan att det spelar någon roll

jag kan inte längre hålla mig flytande
i ett hav som sväljer mig
men jag glömmer hellre bort de dagar
vi var tillsammans än fortsätter såhär
och jag vet att du väljer
ditt sällskap efter hur deras hjärtan slår
inte efter hur deras ansikte är format

jag undrar om det är tystnaden eller språket som är starkast
och var en cirkel börjar, om man ens vill ha en början
vad var klockan när världen började existera
jag har inte en aning
så jag väljer att begrava tiden där ingen gräver

jag såg en kvinna gråta över sin man
på kyrkogården
min första tanke var att hon önskade att marken öppnade sig
så att hon själv kunde hoppa ner
medan mitt andra jag trodde
att hon hellre ville att han skulle sitta där bredvid
jag undrar var hennes man befinner sig
och jag undrar om det finns någon bättre plats
än denna att sträva efter

jag vill behandla dig som visarna på en klocka
jag vill aldrig att du ska gå
men tiden är en illusion, mer än vad du är

och om det inte finns en himmel
varför längtar vi då ibland efter döden
som om inte livet fanns
och du, om man hela tiden har fötterna på jorden
så kan man väl aldrig lära sig flyga

igår satt jag på vinden och tittade
på gamla fotografier
och till sist kändes det som att
allt jag höll i var spöken
jag undrar om någon kommer ta fram mig då och då
när jag bara är ett minne i en pärm

du sa att jag var som solen
och jag tror att du hade så förbannat rätt
för jag försvinner så fort himlen bytt till mörk kostym
men jag är ändå där, någonstans bakom mörkret
om du vill leta efter mig

och en stjärna föll ikväll
men jag vandrar fortfarande på räcket
ligger på golvet eller bara sitter härinne och skriver
jag är en ledsam dikt klädd i iskalla händer
och orden faller

sa du sa jag
som några andetag jag stal
flyktigt längtansfulla
rebelliska, nästan

jag skriver tystnad
och räknar sekunder
jag har tid, jag kan vänta
runtomkring växer vintern
som den vill
eller vinter och vinter
det kanske bara är som det känns

du är ju inte här
eller hur

då räknas bara ensamheten
då räknas bara jag

andetag försvinner så lätt
sa du
sa jag

och gemensam luft går lättare att andas
men är dyrare

dom pratar runt på stan
jag vimsar runt
och säger god dag till ett träd
som står på lut

och stan är gul igen
men snart blir den röd
och sen så är
den död

det är början på vintern
eller hur var det nu igen

kvällen är likadan som alla andra
skymningsnätter
jag tror jag får spader
 
det finns inget liv på bordet
och det värsta är att
ingen märker någonting

kvällen är lika vacker som alla
andra människohänder
och jag förstår inte
alls mig själv

ibland när jag går runt
bland alla som lever runt
och slänger eller hänger på stan
skriker jag god dag
till lyktstolpar
det har säkert ingen
annan gjort förut

och nej nej
jag är inte full jag är tom
och filosof
 
jokrar blir aldrig som andra
dom pratar runt på stan
och jag är mitt i karusellen
och bländas av
vackerhet

ja, svamla på du
det kommer en ny dag imorgon
alltid

jag kan inte längre skriva allt det jag vill ha sagt
trots att nätterna är kallare
och mörkare än någonsin

men, du vet det där kliet i fingrarna
och den där påträngande känslan
som gör att man kramar sönder
pennan

den vill inte försvinna
utan plågar mig
plågar mig
plågar mig

och du vet
vi har för många svärord att använda
och de blir meningslösa
och helt jävla värdelösa 
för allt tappar sitt värde efter en stund
av intensiv konsumtion

pengar tappar värde
när det finns för mycket
av dem

och kortspel tappar värde
när det spelas hela jävla
tiden

allt jag kan säga
fast än det finns så mycket mer

är
att de vackraste människor är de som inte har någon plan B
inga alternativ annat än drömmen

och att
ibland, ja, allt som oftast,
vill jag ha någon som håller om på riktigt

Ah, vilken underbar dag detta vart!
Den började med att jag vaknade av att jag kände mig ovanligt utvilad. Egentligen så är det nog inte hela sanningen, men det var i vilket fall som helst den första känsla som nöp tag i mitt sömndruckna jag. Nöjd och belåten låg jag alltså där och fifilurade då ett antal frågor plötsligt dök upp.
Vad är det för dag i dag?
Vad är klockan?
Varför ligger mobilen på andra sidan rummet?
Var är mina kläder?
Och varför i helvetet känner jag mig utvilad?
Svaren dök hastigt och lustigt, egentligen inte alls hastigt och inte så jätte lustigt heller, upp när jag krälade iväg för att hämta mobilen. Tämligen utmattad fick jag sedan reda på att det var (är) Fredag och klockan var 14.21. Trots att jag fortfarande befann mig i något av en diffus dimma lyckades jag förstå att allt inte stod rätt till, man ska inte vakna utvilad kl 14.21 på en fredag. Och jag insåg med ens att jag försovt mig och förstod att det var pga. att jag inte ville stiga upp som jag slängt iväg mobilen (det borde man göra oftare). Svaret på varför jag kände mig utvilad behöver jag nog inte ens ta upp och det där kufiska med kläderna, det glömmer vi, annars måste jag göra ännu en dum utläggning om dessa.
Nåväl, jag kröp genast tillbaka till min fortfarande varma säng och tillbringade yttligare ett par (25 för att vara exakt) minuter där med min kisse, som inte alls är så dum när man tänker efter. Mylliz och jag steg sedan upp och spenderade tagen med att julpyssla.
Summa kardemumma har detta varit en riktigt gosig dag. Jag är utvilad och glad.
VM lottningen gick ju dessutom vägen, jag längtar till sommaren.
Nu är det sängen, boken och musik att smäla till som står för dörren.

och jo, du vet
det är dagarna som går som är livet
och sparkar man iväg en torsdag
för att den inte är så skojig
så tror jag att man faktiskt
får ångra sig lite

man kanske klipper sig själv i lilltån ibland
och det vill man ju inte
för det gör ont

och ibland när går jag hem så tänker jag att
ajtusan vilken natt det är ändå
nästan som man får lust att
ringa någon
bara för att berätta det

det kanske inte är så roligt med
alla onsdagsluncher heller
men i längden
blir det faktiskt värt att
älska dem

för solen skiner tveklöst på ostudsiga dagar
också

jag vet att det blir mörkare
mörkare och mörkare
jag vet att kaffe aldrig smakar bättre
än just nu
jag vet att man kan gömma sig under en filt
och stänga kylan ute
och jag vet att kramar känns mer nära
än de brukar
om det är möjligt

jag vet att julen är sådär jätte nära
nästan så att man kan sträcka ut handen
och nudda vid den
och jag vet att december är
så jävla underskattad
men det gör inget

jag gillar det
för jag vet att januari och februari
kommer
och jag vet att löven
kommer tillbaka

dagarna går
och jag är full av hopp och längtan
men jag kan inte säga att fåglarna kvittrar i takt med min sång
jag kan inte säga att månen lyser för mig
och jag kan inte säga att det snöar för min skull
men kanske

och på något sätt kan alla drömmar skimra
som kvarglömd musik

det finns inga överraskningar längre
och väckarklockan ringer alltid samma tid på morgonen

varje morgon
och jag drar mig upp ur sängen
jag hoppar rakt i famnen på vinterkylan
som gör kroppen till ett minfält av gåshud
jag släpar runt mig själv i
duntofflor och underkläder
till allra sista sekund

och jag håller för öronen
med hjälp av hörlurarna
och springer förbi de små snöhögarna
bara så att jag slipper tänka på vad som inte är kvar

men du, egentligen finns det alldeles för många ord man vill skriva
och för många ljud man vill skrika ut
men samtidigt så känns det så vansinnigt meningslöst
för ingen får ju ändå se dem
och du kan inte höra dem

men jag vill höra vad du säger
hur du tänker
vad du menar

men åh, skriv skriv skriv
tills det inte är brist på
någonting överhuvudtaget
längre

tills årstider är sekunder och
saknad är nikotinsug och
tills jag slutar falla

ja, jag tror det är en ny dag nu
men fotspåren är gamla och egentligen är
allt gammalt och ingenting kan tydligen vara nytt längre
till och med ensamheten är så ooriginell den bara kan bli
vissa lampor lyser dygnet runt
och vissa människor tar aldrig slut

men du,  kom
så berättar jag för dig
hur det är att
hoppa fastän man redan faller

stjärnfall var sådant som aldrig hände
och sömnlösheten kantar gatorna här nu
tillsammans med nyfallen snö

det var juli och jag fick höra dig sjunga
och du var stjärnorna som aldrig föll

men vi bytte tonart en gång för mycket
och man ska nog inte riktigt avsluta i moll

du bad aldrig om klyschor
du bad om kärlek
i renaste form
men jag var som en saltlösning
och försökte
ja, jag ville verkligen vara
ditt dricksvatten

jag lärde mig aldrig att hösten faktiskt kan likna sommaren
och jag hatar alla rödljus
men jag avgudar blåjeans och dina gröna ögon

så varför är det
så svårt att stänga av tankarna
så svårt att sluta tvivla
varför befinner jag mig alltid mellan
ja och nej

jag vet ingenting om hur du tänker
eller vad du ser mig som
nu

men förlåt mig om du tycker
att jag flyr för mycket
jag är bara en sån
flyktig dröm
men någonstans
finns du
alltid

och jag antar
att det är naiviteten i mig
som talar när jag tror
att du kanske saknar mig också
ibland

och på datorn ville jag sätta en post-it med texten:
kom ihåg mig då