shangrila

Okej

Jag kände något

Det är något som gör mig rastlös

Jag känner mig gammal

Som att jag växt ifrån mig själv

Som att jag sprungit iväg i mörkret

Och samtidigt hör mig själv

Ropa i mörkret

Allt kanske bara går för fort

Och jag glömde bort mig själv på vägen

Jag ligger i något dike

Bortglömd

Som att snabbspela en skiva

Och inte lyssna på orden

Jag kom på vem jag var

Och vem jag är

Jag frågade mig själv

Om jag kanske kan vara

Båda

Hur ska jag ha tid till det

Tid är allt vi har sa du

Tiden är en illusion

Kanske måste man komma ihåg vem man var

För att veta vem man vill vara

Jag kanske växer

Jag kanske längtar hem

Till det som var

Eller till där jag var

Och ville ifrån

Men nu kan det vara för sent

Men det finns inte

I don't know how.

dom säger

akta huvudet

du är förlorad

allt finns där utanför fönstret

stop crying your heart out.

när strävan inte ger något resultat

och när det inte längre är tanken

som räknas

när du känner att du gjort allt du kan

och när du upptäcker att ingen längre ser

dina ögon

när alla andra redan sprungit iväg

och när du fortfarande står kvar

och längtar

när tryggheten känns som en skugga

och när du går gör den inget annat

än krymper

när allt som en gång var

inte längre är

var hittar jag då

mina ord

och var hittar jag dina ord

som alltid brukar trycka upp mig

mot väggen

det är tidig morgon
och det som känns som natt,
jag står mitt i rusningstrafiken
med halvslutna ögon
och smaken av metall mellan läpparna,
cyklarna är överallt
och hösten,
och man drunknar i för varmt och svart kaffe
och man gör allt man kan
för att inte längta
efter något annat
för längtan är bara något som skaver
hos alla de människor som inte vågar
man vill känna frosten
mot sin feberheta panna
och man vill se annat än skuggor
dansa framför ögonen
det är det här med alla hål
som man bär på
man måste liksom hela tiden fylla sitt liv
med saker och ting
när man saknar
något okänt
och jag vet inte
men jag försöker se genom dimman
som klibbar som en sockervadd runt mig
men det är suddigt
och jag ser bara svarta prickar
dansa framför ögonen
i utkanten av mitt synfält
finns världen
och jag vill känna något
känna något annat än bara
smaken av metall

Det handlar om att krypa in under täcket och ligga så nära
och det är skrattet det handlar om
och frågorna
det handlar om svaren
det handlar om natten som man aldrig vill ska ta slut
det handlar om gåshuden du ger mig
när du viskar i mitt öra
det handlar om mina bröst
som passar perfekt
i dina händer

Följande texter kan betraktas som två av mina favoriter bland ord och meningar.

Jag har svårt för att vara nöjd
att vara nöjd är väl ingen känsla
det är att väl att vara frånvarande av känslor
som att alla känslor fallit av
eller runnit ur
och att man är tillfreds med det
det är som att jag sitter på bussar jag missat
som att jag hoppar av de jag hunnit med
 
det är svårt att inte sakna dig
jag har svårt för att släppa taget om människor
och jag önskar att samma människor
har svårt för att släppa taget om mig
 
kommer vi någonsin ta oss igenom varandra levande?
hur lär man sig hur man ska lyssna?
hur lär man sig vad man ska säga?
om du var stum, vilket ord skulle då vara
det första du hade gett mig
om du kunnat tala?

avslut är ett skört byggmaterial
så börja aldrig där

jag tror minnen är något man bygger ihop tillsammans
något som bara kan skapas av tvåsamhet
jag minns inte mina ensamma stunder
om minnet får en att snava
hur kan man då säga att man lämnat det bakom sig?
minns man bara det man upplevt lite av?
just nu minns jag mest när du hade somnat på min arm
jag låg obekvämt och hade lite ont i ryggen
jag tänkte dra med näsan över din kind
men jag hejdade mig
funderade mest på varför jag någonsin skulle vilja väcka dig
när du låg där
och försiktigt doppade tårna i mig

som om jag var början på en lång, varm sommar.

du håller mina väggar på plats
stannar ute trots mina oväder
jag går skift längs dina nätter
du går vakt längs mina svaga punkter
det viktigaste är kanske inte hur man mår
utan vem man mår med

snölukten fortfarande långt nära
jag ligger ensam
hur ligger du

jag var tågen bort
du var fåglarna hem
flygplanens streck på himlen
berättade om mina rädslor
det är så många som nöjer sig med
något som är otillräckligt

Du nöjer dig med en fråga
för i den finns alla svar

Men du vägrar inse
att inte göra något alls
också är en handling
 
Och ibland önskar du för dig själv
att avtryck kunde forma sig som sagoslut

Du låter tiden ge dig sparken
för varje gång du gör ett försök till att le
är det ändå som om hela din kropp vill brista

Du stoltserar med att du har konsten i dig  
men när någon ber dig om hjälp
svarar du att nyckeln till någon annans hjärta
går genom ens eget

Aldrig har du varit unik
men ibland tror du att
varje snedsteg du tar
talar till dig
och ber dig att ta tillvara
på din själs oskuld

För ingen är väl så trasig
som den som inte inser att
alla svar finns
inombords

jag är en sån där som vänder frimärken fel
och jag antar att mitt uttryck blir aningen förvirrat
då jag vandrar med blicken i himlen

och upp mot taken
och snuddar vid fåglars vingslag
hur jag tittar någonstans

men ibland på ingenting

ja, jag är en sådan som snubblar runt över gatstenar och sparkar på småsten

och jag tittar förvirrat upp mot himlen
jag ser så mycket vackert

men den skönheten är ändå inte nog
alla dagar 
och min kropp är ingen rustning
och mitt hjärta är inte förbjudet
men mina ögon är för stora

och jag blir bara ett allt för bräckligt tillstånd ibland

så det är svårt att undgå att inte älska

dina ord som jag älskar stjärnorna
och som jag älskar midvinternätter
just som jag älskar vågskvalp
just som jag älskar tystnaden i gryningen
precis som jag älskar allt som du talar ur ditt hjärta
just precis som jag älskar att bli förstådd

trots min bristande förmåga till verbala uttryck

ibland ter sig solen som en skatt jag glömt bort
för månen och stjärnorna

har nästan allt anspråk på mitt hjärta
och jag sänder mina brev med felvända frimärken
och vänder ansiktet till vinden

för att beröras

sådär som bara vinden kan beröra

och jag kan inte rå för
nej jag kan inte rå för

att jag tänker fel 

tar fel
eller gör fel 

ibland

just för att ibland

blir allt det där bräckliga för uppenbart
just för att ibland

kommer det inga ord
just för att ibland

är man bara alldeles
naken

bland vardagar med
felvända frimärken

förvirrade blickar

felkonstruerade meningar

borttappade ord

rivande hunger

oförglömliga känslor

trötta ögon

snubblande steg framåt gatan

förbi alla människor

folket man inte känner

man liksom vandrar förbi livet

utan att ens förstå det
och man kan inte hitta titlar till sina ord

jag är en tapet
jag är en bakgrund
jag är något
som klarat mig igenom tiden
och hit
och fortsätter vidare

jag är nuet
och morgondagen
är framtiden
igår är borta
jag vet inte varför

jag tror ibland att jag är på låtsas

Jag önskar att jag kunde förstå
varenda snöflinga
lokalisera dess inre
fråga hur den mår
hur just den känner
för att landa
på jorden

känner den glädjesplitter
eller tar nervositeten över
alla känslor
längtar den
efter något den egentligen inte känner till
eller tar den
fallet som det kommer
försöker den påverka sin väg
eller följer den vindens vilja
har den måhända
prestationsångest
den med?

dom tror att mina svar
är kloka
men jag vet att jag bara svamlar
mina tankar är överskattade

det finns två olika sorters trygghet
den ena tryggheten går ut på
att göra sin omvärld så intakt
och säker som möjligt
så att riskerna minimeras
för att den ska falla isär

den andra tryggheten bygger på
att omvärlden någon gång faller sönder
och lämnar en ensam kvar
och att man i så fall är trygg
i den situationen

de båda världarna som målas upp
möter till slut varandra
och gör det omöjligt
att leva ett rakt igenom
tryggt liv

det finns bara en kärlek
resten är en flykt

vill du skildra mig?